Untitled Document

Faeringatunum, i skrift första gången 1185, uttytt "Tuna vid farleden" eller "färmännens Tuna". Det är helt följdriktigt att namnet Färentuna härstammar från detta. Färentuna kyrka byggdes som kungsgårdskyrka. Dess funktion som kungsgårdskyrka bekräftas av att den har tornet i öster, ovanpå koret. Dessutom är denna den största på öarna, vilket har tolkats så att den var "halvhundareskyrka" med ett stort områdes själavård på sitt ansvar. Kyrkan invigdes åtminstone till vissa delar 1174 och har sedan byggts till under olika perioder. Målningarna är från två decennier i mitten av 1400-talet. De har tillskrivits den sk Strängnässkolan, som också representeras i grannkyrkorna Sånga och Hilleshög. I västra valvet är målningarna emellertid betydligt yngre: detta parti av kyrkan återuppbyggdes 1927-28 efter att ha rasat och fick då nya målningar i "harmoni med de gamla". Vapenhusets målningar visar bla Gregorii mässa och den skyddande St Kristoffer, men också "käringen med mjölkharen". Här finns också ett St Lars altare med "tvänne ugnar och ett halster". Dopfunten är jämnårig med kyrkan och en Maria-skulptur är från 1200-talet. Färentuna har en stor samling träskulpturer från 1400-talet, vilka har kopplats samman med kung Karl Knutssons långa landsflykt i Danzig. Det finns en tydlig släktskap med konsten där och kungen hade hela häradet som län -han höll stort bröllop för sin ena dotter i kyrkan. Man antar också att det var han som bekostade kyrkans utbyggnad, valvslagningen och målningarna. Landskapet i området har en utpräglad slättkaraktär, även om det delvis bryts upp av större och mindre moränpartier. Bebyggelsestrukturen är typisk för Färingsö: en bondbygd med små byar och ensamgårdar. Gårdarna i byarna ligger för slättbygden karakteristiskt tätt samlade på mindre moränförhöjningar ute i åkermarken. Vid en jämförelse mellan Victor Dahlgrens häradskarta från 1853 och den moderna ekonomiska kartan kan man konstatera att odlingslandskapet inom området är relativt oförändrat till sin utsträckning sedan åtminstone mitten av 1800-talet. Två små grupper om totalt ca 10 ensamliggande gravar av bronsålderskaraktär i skogsterrängen mellan Kvarsta och Degerby är troligen de äldsta förnlämningarna i området. Från samma tid är troligen den skålgropsten som ligger i åkerkanten intill landsvägen norr om Kvarsta. Med drygt 100 skålgropar har stenen det största antalet av denna enkla hällristningsform i kommunen. De övriga fornlämningarna i området är från yngre järnålder och utgörs huvudsakligen av gravfält som med sina lägen visar att samtliga byar och äldre ensamgårdar troligen anlagts vid denna tid. Visserligen finns endast ett par gravar vid Degerby, men med hänsyn till den utpräglade jordbruksbygden får man räkna med att gravfält kan ha odlats bort. De nio gravfälten i området omfattar mellan 5 och 40 anläggningar med gravformer karakteristiska för yngre järnålder, främst runda stensättningar och högar.