Foto ollEliDesign
 
 
Texten om Fantagummans grav är hämtad ur boken Samhällshistoria från Mälaröarna av Gunnar Hallström 1972


Fantans hög vid landsvägen på 1920-talet
(Rishögen i bildens vänsterkant)
FANTAGUMMANS GRAV
Från generation till generation har det i gamla Ekerö gått en muntlig tradition, som egentligen aldrig nedtecknats. Inte heller har man förrän omkring 1950 gjort några försök att undersöka om traditionsberättelsens riktighet kunnat bekräftas. Traditionen visar sig vara kanske
500 år gammal. Den berättelse jag tänker återge är märklig därför att minnesmärket,
som uppehållit traditionen, hållit sig levande,
hela tiden.
På 1940-talet breddades landsvägen och man var tvungen att undersöka och flytta riskastet några meter. Högen var då 10X5 meter och 1.5 meter hög. Under riset fanns ett ovalt stenröse. I och under detta hittades 23 mynt. Det älsta var en ettöring från 1577, det yngsta från 1938. De flesta var från 1800-talet. Man fann också brända ben från en kvinna. Den muntliga traditionen går tydligen tillbaka till en verklig händelse som utspelade sig någon gång för mer än 400 år sedan.
  Den muntliga traditionen vet berätta
En kvinna, som kallades Fantagumman, en gång begravts alldeles intill landsvägen mellan Träkvista och utsikten på Asknäs malm. Enligt traditionen fordrades att alla som passerade förbi skulle lägga en kvist på den förmenta graven. Rishögen växte så småningom och blev större och större. Främlingar och nyinflyttade undrade vad denna hög betydde. Då de fick höra sägnerna om graven fullföljde också nykomlingarna seden att lägga en kvist på den förmenta graven. Härigenom bars traditionen vidare genom tiden och alla respekterade den okända gravens krav. Till slut måste högen köras bort, men den förnyades mycket snart. Ännu på 1920-talet brukade högen forslas bort två gånger om året. En gammal dam har berättat hur det gick för henne en vinterkväll då hon skulle åka med häst och släde från Munsö till Stockholm. Hon och hennes syskon var under skoltiden inackorderade i Stockholm och skulle nu på söndagskvällen återvända till staden. Det var kallt och barnen var ordentligt nedbäddade. Plötsligt föreföll det barnen att vägen började bli ojämn.
Släden lutade än hit än dit och barnen var nära att falla ur. De tittade upp och såg att
de åkte bland träden inne i skogen. Kusken hade kört av vägen och tog nu en omväg in i skogen. Han vågade helt enkelt inte köra så nära fantagummans grav, som låg alldeles
intill landsvägen. Detta visar, mer än något annat, vilken respekt traktens folk hade för graven. Den muntliga traditionen har under årens lopp, i vissa detaljer, fått olika versioner. Den berättas på olika sätt. De olika traditionsupplagorna har dock en gemensam, sann
eller osann kärna.
 

Här finns Fantagummans grav


Kunde hon oskadd uppnå den
plats varifrån hon kunde se
kyrkan var hon oskyldig.

På 1930-talet nedtecknades följande om denna orttradition. Här berättars sägnen återgiven av en ortsbo. Berättelsen lyder ordagrannt så:
"För många år sedan bodde i Träkvista by en soldat Fant med sin otroligt vilda och grälsjuka hustru. Förhållandet mellan makarna var långt ifrån gott, gräl och slagsmål hörde till vanligheten och alltid var det hustrun som, trots mannens yrke, gick segrande ur striden. Hon var en skräck för hela bygden. En vacker dag spreds det ryktet i byn att Fant låg ihjälslagen inne i stugan. Mordvapnet var ett tennstop. Allas misstankar riktades ögonblickligen på Fants maka. Socknens förtroendemän beslöt, som brukligt var, att Fants hustru skulle få bevisa sin oskuld genom att på en bestämd dag springa från sin bostad landsvägen västerut till en plats från vilken hon kunde se Ekerö kyrka, under det alla, som hade lust, finge kasta sten på henne under denna språngmarsch. Kunde hon oskadd uppnå den plats varifrån hon kunde se kyrkan var hon oskyldig, om ej var hon, skyldig. När den dagen kom, hade, som brukligt var, alla gått ut för
att titta på den högtidliga tilldragelsen. Under befolkningens skympord och stenkastning sprang fantan vägen fram och allt tycktes gå lyckligt och
väl för henne, tills blott några tiotal meter skilde henne från den punkt varifrån hon kunde se kyrkan, då hon fick banestenen. Liket släpades åt sidan och ris lades över densamma. Efter den dagen får ingen, varken gående eller åkande, passera platsen utan
att kasta en kvist på rishögen."
 
 
Av professor Granlund nedskrivna fem berättelser om traditionen. År 1950
 
En man född 1891
 Fantan hade mördat sin man genom att stöpa bly i örat på honom. För detta skulle hon
löpa gatlopp. Varifrån gatloppet utgick är ovisst. Hon ligger stenad under högen.
Skogen har varit tätare förr.
 
En man född 1879
Sägnen går, att Fantan skulle ha tagit livet av sin karl. De skulle ha bott på Fantholmen. Fantholmen hörde till Asknäs. När mordet blev upptäckt skulle hon söka hinna undan sina förföljare. Om hon fick se kyrkan skulle hon benådas. Det gjorde hon inte utan blev stenad. När man gick förbi högen skulle man kasta ris på den. Ej gröna kvistar. Högen var förr betydligt större än nu. Hör namnet Träkvista ihop med högen?
 
En kvinna född 1874
En tattarflicka har bott på Träkvista. Husbonden hade varit gemen mot henne, och hon
hade kastat ett tennstop i huvudet på honom. Det sägs att flickan skulle ha varit bondens älskarinna och att hon skulle ha mördat honom med tennstopet. Hon hade sprungit nerifrån stranden och upp för krönet. De hade sagt att hon skulle bli fri om hon fick se kyrkan innan de hunno fatt henne, men på den plats där högen ligger stupade hon och där stenade de henne. Det var sed att alla skulle kasta en grön kvist på högen. Det var förr en grön kulle,
så länge man åkte med vagn. Terrängen är helt förändrad i och med avverkningen av
skogen och trafiken helt annorlunda. Busstrafiken började ungefär 1925. Förut var det
endast några godsägare som fick åka. Andra fingo begära tillstånd ännu år 1922.
 
Arbetarna, som tog bort kasthögen
De som kört förbi här om nätterna ha haft ben till selstickor. Eljest hoppade selpinnarna ur. Högen har tidigare varit mycket större. Förr sågs ofta färska gröna kvistar ligga på högen. Efter en skogsavverkning i slutet av 1920 eller början av 1930-talet blev högen mycket
större genom påläggning av ris från avverkningen. Fantan bodde nära Träkvista. Det sägs
att efter steningen skulle kvinnan ha tagits upp och blivit förd till kyrkogården och begravd där.
 
En kvinna född 1865
Man vågade ej gå förbi högen utan att kasta en kvist. Det är orätt att plocka dän av den
där högen. En zigenerska ligger där. Ett zigenarfölje kom till Träkvista. Min mormor fanns
där. De hyrde in sig i en gammal stuga som finns kvar än. De var släkt med dem i stuga. Modern och mormodern dödade zigenerskans man och drog i väg med honom till Fantholmen. De slog honom i huvudet med ett tennstop. Man trodde att de som hade tennstop i
Träkvista hade fått det stopet av zigenarföljet. Vi hade hemma ett gammalt tennstop som skulle fram varje jul. Vi hade ropat in det på auktion. Det kanske var detta stop som zigenerskan slog ihjäl sin man med. Folket upptäckte mordet och skulle stena henne, men
hon skulle få nåd om hon kunde komma så långt att hon fick se Ekerö kyrka. Där högen
ligger stenades hon utan att ha sett kyrkan. Mannen blev begravd på Ekerö kyrkogård, på självspillingarnas plats på norra sidan. Fantholmen var då obebyggd.
 
Mälaröarnas Anslagstavla
malaro@malaro.com